Egentligen, vad är skillnaden mellan egenskaperna lillgammal och gammal i sinnet, det kan jag tänka mig att många grunnar på. Låt oss en gång för alla sätta punkt i denna uråldriga diskussion. Redan dom gamla grekerna debatterade flitigt kring differensen mellan de båda. Som bekant var de förtjusta i små pojkar och ofta stötte de på grabbar som var lillgamla, men de stötte även på grabbar som var gamla i sinnet, möjligtvis en egenskap de utvecklat som en försvarsmekanism. Den stora filosoferna Herakleitos kommenterade fenomenet med en nu klassisk sentens

This universe, which is the same for all, has not been made by any god or man, but it always has been, is, and will be an ever-living fire, kindling itself by regular measures and going out by regular measures. Also, beeing lillgammal, as you say in Sweden, is not the same as beeing an old mind in a young body. It is indeed not. What is up with that one might wonder. Indeed, one might wonder that.

Lugn i byxan Herakleitos, jag har ju lösningen här. Att vara gammal i sinnet är det sinnestillstånd en person hade hamnat i om en hjärntransplantation hade varit möjlig och man placerat en 90-årings hjärna i en 10-årings kropp. Helt enkelt att ha ett äldre sinne, ett sinne bortom sin fysiska ålder. Detta borde för dom flesta inte vara svårt att greppa, i vår kultur talar vi ofta om äldre personer som är unga i sinnet, detta är samma sak fast vice versa (tvärtom(lång historia)). Lillgammal däremot är en egenskap som ligger bortom den fysiska åldern. För en korrekt förståelse av termen lillgammal är det viktigt att inte fokusera på att den oftast uppträder hos barn, nej, detta beror inte på att man måste vara barn för att vara lillgammal, detta beror på att de flesta vuxna inser att det inte är socialt accepterat att vara det. När vi insett att lillgammal är en egenskap som teoretiskt kan uppträda i alla åldrar kan vi försöka oss på att ringa in begreppet. En lillgammal person är självgod, märker ord, har ett fånigt leende, är fixerad vid formalia, gärna någon slags allergi, är osäker i sexuellt laddade situationer (lita av en stretch men jag utgår från det och står fast vid mitt påstående, bevisa mig fel!), gärna matematiskt begåvad men kan även vara insatt i historia eller något annat nördigt men inte coolt ämne, säger ofta saker som "men pappa..." osv, har humor men jobbig humor som gör att man vill strypa vederbörande, ofta en bit under meddellängd, inte fula men har ofta utmärkande drag som gör att man kan identifiera en lillgammal utan att behöva höra dom prata. En god bit på vägen för att förstå lillgammalhet är att studera den klassiska komediserien "Step by Step" med Patrick Duffy som den impotente och latent homosexuelle (obs, mina egan antaganden) hantverkaren Frank i huvudrollen. Där ges en rad olika nyanserade porträtteringar av lillgammal, från Mark, den socialt osäkre nörden till JT som har en ofattbar frisyr och helt enkelt är dum i huvudet. Under de 160 avsnitt serien hade utforskades en massa olika aspekter av lillgammalheten, allt från hur en lillgammal kan tänkas sköta sin ekonomi till det spröda vänskapsband lillgamla kan knyta till varandra. Det är nämligen så att lillgalmla har svårt för att klara av varandra, lillgamla personer kräver nämligen en stor portion social tolerans, en egenskap de själva inte besitter, de är mest intresserade av att rätta andra människor då dom säger fel på ett årtal eller råkar spika fast en bräda på fel ställe. De hjälper sällan till för att förhindra dylika situationer. Lillgamla personer är en börda för alla i deras omedelbara omgivning och blir sällan uppmärksammade i rampljuset, minns vi inte allihopa den vidrige Max, från 'Svensson, Svensson', en serie som lyckades med konststycket att visa hur lillgammalheten kan finnas i varje hem, lurandes i skuggorna, redo att visa sitt fula tryne så fort något blir 'lite tokigt'. Vi måste akta oss för lillgammalheten, för ingen gillar en besserwisser, ingen.

First you want to kiss me, now you want to kill me, blow