Att leka sten-sax-påse med en T-rex kokas ner till en kamp i uthållighet och jag ska berätta varför. Skräcködlearten Tyrannosaurus Rex har en tvåfingrad klo, detta gör att den kan framkalla en sten, en sax och en påse, dock kommer saxen och påsen se likadan ut. Positionen där alla fingrarna är utsträckta blir i T-rex'ens fall två utsträckta fingrar, klor om ni så vill, alltså dubblerar positionen med den som signalerar sax. Om T-rex'en konsekvent väljer denna dubbla position kan den hävda påse om man visar sten och sax om man visar påse, visar man däremot sax tvingas den till att hävda sax för att komma undan med åtminstone oavgjort. Detta inses kvickt av den observante och motspelaren tvingas iochmed detta att konsekvent välja sax. Spelet blir alltså ganska snabbt en rad oavgjorda sax-sax matcher. Vinnaren blir den som av tristess eller utmaning väljer fel. Mina lunchpengar satsar jag nog på T-rexen, eftersom den, även om den råkar visa påse kan ljuga i efterhand och säga att den menade sax och inte påse. T-rex'ens dubbla kontroll i detta fallet gör att den i ett grovt överslag har minst dubbelt så stor chans att upptäcka sitt fel och rättta till det. I vetenskapens namn ska vi inte överdriva och kan kallt konstatera att oddsen i ett parti sten-sax-påse med en T-rex är förlust med kvoten 1:3.
Jag vill även påpeka att jag har en del intressanta tankar kring Rom, Vatikanen och Italien i allmänhet och kommer droppa enstaka visdomar i det generella temat under den närmaste tiden, som ett resultat kan inläggen bli något enformiga kan tyckas. Jag ska göra mitt bästa för att inte återupprepa mig och ber er ha överseende om detta händer ändå.

Stäng munnen, du är på semester.