När jag en dag kom hem med tre blisterpack (två Ice Mint och en Orange Mint) var det flera som fällde dråpliga kommentarer. "Sådana har jag inte sett sen jag var liten!", "Det smakar ju inte ens mint!" och "Jag tycker Astrid Lindgren borde få nobelpriset". Må så vara att det kanske är en föråldrad förpackningsform, och jag är den första att medge att mintsmaken inte direkt är överväldigande och Astrid Lindgren borde få nobelpriset men detta betyder inte det att själva innehållet är förkastligt. Detta var vad jag argumenterade. Successivt svängde dock min inställning och nu när det enbart återstår en tablett känns det oerhört avlägset att jag skulle gå och köpa nya. Men samtidigt känns detta som en osjälvisk handling. Emedan min attityd har förändrats har även den hos min vänkrets svängt. Det har under dessa korta veckor blivit synonymt med ett besök hos mig att få sig en hård karamell att avnjuta i goda vänners lag. Ungefär som hos mormor och morfar. Även om det känns underligt för mig att anta mina morfaderliga plikter så pass tidigt i livet och till andra än mina framtida barnbarn känner jag ändå trycket av samhällets förväntningar. Jag inser nu vilket ok morfaderskapet innebär och är en bättre människa för det.

Alla andra barn kanske sjunger i mono?